Lilleman´s Svenska Rastafari-Guide! - Del 3

Vad är då Rastafari?

"Rastafari är ett sätt att leva. En medvetandenivå man uppnår. Den talar om för oss att vi alla har samma ursprung. Enhet - men med många stammar".
(Ibo copper, sångare och organist i Third World.)

Rastafari är en rörelse som förkunnar att Det tusenåriga riket som omtalas i Bibeln (Uppebarelseboken 20:4-6) är nära förestående.

Och likt andra millenära rörelser ser Rastafarier Det tusenåriga riket som början på den slutgiltiga befrielsen. Enligt Rastafari kommer paradiset (Zion) att upprättas här på jorden, efter Harmagedon - Det heliga kriget, då JAH (Gud) ska förinta Babylon. Zion (det ursprungliga Eden) kommer att resa sig ur Babylons aska. I Zion har alla motsättningar mellan raser, folk, klasser, trossystem och ideologier försvunnit. Och där kan alla se sanningen.

Med hjälp av språket (I-talk) och en tillbakagång till en livsstil baserad på JAH'S (Guds) levnads- och moralregler har Rastafarier "här och nu", i Babylon, förverkligat en del av Zion. De har förebådat dess uppkomst och visat att de är "Det utvalda folket"

Den upplösning av moralen som kännetecknar Babylon uppfattas därför som ett viktigt tecken på att Babylons slutgiltiga fall närmar sig. Rastafari förklarar att Babyloniernas livsstil har väckt JAH's (Gud's) vrede. Och att JAH (Gud) snart kommer att straffa och utplåna alla som inte tar avstånd från den.

Accepterar vi Rastafarier den Babylonska synen på moral eller på något annat sätt bryter mot de moralregler som JAH (Gud) slagit fast, så kommer även vi att straffas, fördrivas och utplånas. Vårt samhälle, brödraskap och vårkultur kommer då att möta samma öde som Babylon.

En upplösning av JAH's (Guds) levnads- och moralregler leder obönhörligen till ett mänskligt och socialt förfall. Därför fördömmer vi allt som uppfattas rubba dessa.

"I skolen icke orena er med något av allt detta, ty med allt sådant hava de hedningar orenat sig, som jag fördriver för eder. Därigenom har landet blivit orenat, och jag har på det, hemsökt dess missgärningar, så landet utspytt sina inbyggare."
(TREDJE MOSEBOKEN 8:24-25)

De flesta Rastafarier uppfattar Babylons syn på sexualiteten, dess dyrkan av det onaturliga och döden som en del av dess inre väsen. Genom att upphöja njutningen till sexualitetens huvudsyfte har Babylon ställt sig på dödens sida. JAH har utrustat människan med sexualitet för att hon ska fortplanta sig, inte för enbart njutning. Njutningen i sig är inte fel om den är kopplad till det naturliga syftet. Babylons dyrkan av döden återspeglar sig i både deras accepterande av aborter och p-piller och deras accepterande av kärnvapen. I likhet med kärnvapen, så är aborternas och preventivmedlens huvudsyfte att förhindra och utplåna LIV. Abort och användandet av preventivmedel är, för de flesta Rastafarier, det samma som mord. Enligt ortodoxa Rastafarier ingår de t.o.m som ett led i Babylons systematiska försök att utplåna mänskligheten.

"....människan är på väg att utplånas av p-piller, som framställs för att döda. Och legaliserade mord, som de kallar abort."
(Steel Pulse: Wild goose chase. 1984.)

Rastafari uppfattar Babylons undergång som ödesbestämd. Och följdaktligen också livets seger över döden. Mänskligheten att garanteras evigt liv i framtiden.

Men för oss Rastafarier innebäinte detta att vi lugnt kan sätta oss ner och invänta Babylons fall. Vissheten om ZION och livets slutgiltiga seger över döden ger oss förvisso kraft och befriar oss från fruktan, men inte från ansvar. Vi måste också med vårt sätt att leva och tänka bidra till att mänskligheten kan leva vidare.

Efter "Det sista heliga kriget" (Harmagedon), när den slutgiltiga domen faller (när JAH (Gud) skiljer de utvalda - som garanteras evigt liv - från de som ska fördrivas) svarar varje människa själv för sitt eget liv - och bär därför också själv sitt slutgiltiga öde i sina händer.

Rastafari är något som riktar sig till det inre livet, det andliga hos människan. Det är utvecklandet av det inre livet och vägen mot självkännedom som förenar oss Rastabröder. Ett självförverkligande som kan leda fram till ett tillstånd som kallas Inity (jag-enhet) - ett tillstånd där människan blir ett med JAH (Gud) och skapelsen (Iration) - och går upp i "The One I" ("det enda jaget"). Ett tillstånd där alla motsättningar mellan "The Little I" ("det lilla jaget) och "The Big I" ("det stora jaget"), mellan människa och gud och mellan individ och kollektiv har upplösts.

Inom Rastafari är det upp till var och en att, på egen hand, finna vägen till "The One I"

Det är viktigt för en Rastafari-anhängare att regelbundet läsa Bibeln och lära sig tolka den rätt. Enligt Rastafari skrevs Bibeln ursprungligen i Etiopien, på Amhariska som uppfattas som människans ursprungsspråk. När den senare översattes från originalspråket förvanskades även budskapet. Senare har den också utsatts för en mer medveten förvanskning av den romersk-katolska kyrkan och av det som av Rastas kallas för "det romerska systemet". Det var också det romerska systemet som först påtvingade människan ett artificiellt och konstlat levnadssätt. Ett levnadssätt som är raka motsatsen till den livsstil som Rastafarier försöker återupprätta idag.

Rastafari lägger fram en rad bevis för hur det romerska systemet förvanskade den ursprungliga kristendomen och ödelade människans ursprungliga levnadssätt

Romarna: Korsfäste Jesus. Ersatte JAH's (Guds) lag med statens. Införde penningsystemet och avskaffade den naturliga byteshandeln, vilket gjorde att girighet och korruption spred sig i världen. De förändrade också människans naturliga utseende genom att de klippte av sig håret och rakade sitt skägg.

Rastafari använder ofta begreppet "religion" för att ge namn åt den förvanskade Kristendom som den Romersk-Katolska kyrkan förkunnar. Rastafari påvisar därför på flera sätt hur den rätta insikten - d.v.s Rastafari - skiljer sig från religionen. Rastafari tillber Den Levande Guden, Gud på jorden. En Gud som inte bara är en ande, utan både ande och kropp - precis som människan. Att betrakta JAH (Gud) som existerande utanför världen, som en ande, är det samma som att dyrka en död gud. Den döda gud som den romersk-katolska kyrkan och påven dyrkar.

- Gud i himlen, är det romerska systemets och Babylons gud.
- Gud på jorden, är Rastafariernas gud - JAH.

Rastafari's syn på kvinnan och sexualitet baseras på gammeltestamentliga texter. Den absoluta majoriteten av alla Rastafarier betraktar mannen som kvinnans naturliga överhuvud. Det finns även på detta område regler i Bibeln som styr. Exempelvis ska en kvinna inte klä sig i manskläder och vice versa.

"En kvinna skall icke bära, vad en man tillhör...."
(FEMTE MOSEBOKEN 22:5)

Kvinnor bör inte använda kosmetika eller klä sig erotiskt utmanande. Utan ska istället framhäva sin naturliga, inneboende skönhet. Rastafari tar avstånd ifrån den Babyloniska, ytliga värderingen av kvinnan. Hon ska istället värderas och uppskattas för sina inre kvaliteter: sin tro, sina handlingar, sin beredskap att visa omsorg och omtanke, sitt sinnelag och sin inneboende kärlek.

Kärleken beskrivs, av Rastafari, som nyckeln till livet - den nyckel som öppnar medvetandets portar till det rätta, gudomliga och eviga livet. Det liv som Rastafari beskriver som det enda sanna livet. Utan kärleken kan livet inte utvecklas. Ett kärlekslöst liv leder obönhörligen till stagnation och död. Rastafarierna ser sig som de enda som tagit JAH's (Guds) kärleksbud på allvar. De har - till skillnad från de som lever i och av Babylon - förstått den djupa innebörden av kärleksbudskapet och inrättat sina liv efter det. Tack vare detta har de sagt ja till livet och för evigt förskjutit döden. Rastafari's betoning på käleksbudet lutar sig på "Johannes första brev" i Nya Testamentet. Man slår fast att kärleken är det band som förenar människan med JAH (Gud). JAH (Gud) är kärleken och de som förnekar kärleken - de förnekar också JAH (Gud)

"Den som inte älskar, han har inte lärt känna JAH (Gud), ty JAH (Gud) är kärleken."
(1 JOHANNES 4:8)

Men kärleken får inte begränsas till enbart det gudomliga - det måste omfatta även medmänniskorna.

"Och det budet hava vi från Honom, att han som älskar JAH (Gud), han skall ock älska sin broder."
(1 JOHANNES 4:21)

Den allomfattande kärleken uppfattas som det starkaste band mellan Rasta-bröder. Kärleken till JAH (Gud), medmänniskorna, livet och skapelsen uppfattas som den kraft som håller samman hela Rastarörelsen. Kärleken skapar ordning, enhet och harmoni. Den ligger bakom all sann kunskap och fungerar som en helande kraft.

känns kärleksbudet som en belastning är den endast en illusion. Kärleken ska, om den är sann, kännas naturlig.

Efter den yttersta domen kommer JAH (Gud) att återställa allt till hur det var i begynnelsen:

"Jag är A och O, den förste och den siste, begynnelsen och änden."
(UPPENBARELSEBOKEN 22:13)

När JAH (Gud) upprättar sin gudomliga teokratiska regering i ZION, upplöses alla motsättningar och kärleken - JAH's (Guds) ljus -skapar evig enhet och harmoni. Kärleken kommer att styra människornas handlingar. Ojämlikhet, krig, ödeläggelse och död kommer att vara okända begrepp.

"Folk skolen icke mer lyfta svärd mot varandra."
(JESAJA 2:4)

"Man skall icke mer höra talas om våld...."
(JESAJA 60:18)

Kärlek, jämlikhet och fred kommer att vara självklara och naturliga principer för människan. Den sanna kärleken (Iniversal Love), livet (Liv-Ity) och naturen (Iration) - de tre grundpelarna i Rastafari's världs- och moraluppfattning - kommer att återupprättas. Det kärlekslösa och livsfientliga Babylon har ödelagts.

"Ve, ve dig, Babylon, du stora stad, du starka stad! Plötsligt har din dom kommit."
(UPPENBARELSEBOKEN18:10)

"Och jag såg en ny himmel och en ny jord; ty den förra himmelen och den förra jorden voro förgångna, och havet fanns icke mer. Och jag såg den heliga staden, ett nytt Jerusalem, komma ned från himmelen, från JAH, färdigsmyckad såsom en brud är prydd för sin brudgum. Och jag hörde en stark röst från tronen säga: Se nu står JAH's tabernakel bland människorna, och han ska bo ibland dem, och de skola vara hans folk; ja JAH själv skall vara hos dem och skall avtorka alla tårar från deras ögon. Och döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer; ty det som förr var - är nu förgånget."
(UPPENBARELSEBOKEN 21:1-14)